http://sannieskogh.blogg.se/2011/february/hundraaringen.html
torsdag 24 februari 2011
torsdag 20 januari 2011
torsdag 2 december 2010
"Du krossas av dig själv"
Så skriver Kristian Lundberg i sin bok Yarden (s.9)som gavs ut 2009 och som 2010 fick Ivar Lo-Johanssons personliga pris 2010. I Yarden skriver Lundberg om sin tid i Malmös hamn som timanställd.
Det går att analysera sönder Yardens många meningar, men det boken handlar om är hur man snabbt kan falla från en högre social klass till botten av samhället. Lundberg skriver:
"Det är så det blir under dessa oändligt långsamma timmar
Det är möjligt att det är till mig själv jag återvänder
Det är möjligt att min far och son möts i en korsning
Det är möjligt att också detta till slut blir den enda möjliga:
Den som går är den som kommer tillbaka" (s.124)
Lundberg gjorde först en resa från tredje klass till första klass, därefter gjorde han en omvänd klassresa till att hamna på botten, d.v.s. en klassresa tur och retur. De vänner han skaffat sig i första klass vände dock honom ryggen när han reste tillbaka. De orkade inte kännas vid honom (s.17). Författaren framhåller att det är de som äger som definierar klass och att de som befinner sig i underläge är inte de som för klasskampen (s.53). Det är svårare att ta sig uppåt och tar längre tid, än att gör en omvänd klassresa. Lundberg ställer sig frågan ”Är klassresan lycklig? Nej, nästan aldrig. […] Varför gör man den då? För att det är oundvikligt. För att alternativet är värre” (s. 39). I Yarden får man egentligen inte reda på anledningen till hans fall. Det känns heller inte nödvändigt att veta varför. Det viktiga med hans berättelse är att ta lärdom av den, att uppleva vad han känner.
Trots att hans bok visar en tragisk verklighet är det inte det som jag fastnar för. Jag fascineras av Lundbergs språk. Hans språk är tidvis poetiskt och vackert, samtidigt som han beskriver en hård, kall verklighet. Paradoxen är ett faktum. Om man läser boken utan att känna till att det är självupplevt blir man konfys över språket. Det korrelerar helt enkelt inte. Om man skriver en bok om en hamnarbetare och boken är skriven i första person, borde denne inte ha ett poetiskt språk. Kalla det fördomar om man vill, men fördomar är också en av de saker som boken handlar om. Vid närmare efterforskning av Lundberg öppnar sig en helt annan förståelse för varför han har ett sådant språk och att jaget i boken är Kristian själv.
I boken finns många härliga fraser, nya ordspråk och vackra meningar. Hans poetiska språk gör att man emellanåt måste stanna upp och läsa om samma mening om och om igen. Antingen för att det är en tänkvärd mening eller av den enkla anledningen att det är rent av vackert.
"Om jag inte hade haft dikten, om jag inte kunde skriva varje vaken minut, så skulle jag ha gått under, brinna upp från insidan. Också nu när allt är torrt och dödsbringande – skriver jag, andas jag dikten, låter meningarna komma och gå, som godståg." (s.43)
Lundbergs tanke att andas en dikt är precis som det ska vara. Lyrik, tycker jag, ska vara lättillgänglig. Det är i och för sig inte så han skriver och det är säkert inte så han menar. Om man kan andas ut en dikt, skriva ner en dikt som bara kommer till en. Ja, då är man född till poet och författare. I liknelsen därefter, ”låter meningarna komma, som godståg, är en alldeles fantastisk liknelse. Det är som om meningarna inte har någon som helst pardon. Meningarna är tunga, tungt lastade och tränger sig fram, utan att ta någon hänsyn. Sådana är de, godstågen. De har företräde. Andra typer av fordon måste stanna då ett godståg ska ta sig fram mot sitt mål.
Yarden är skriven som om meningarna kommer och går som ett godståg. I början av boken är det korta meningar som man snabbt läser sig förbi, som om man stod och väntade vid en järnvägsövergång på ett kort godståg som snabbt skyndar sig förbi. Lundbergs tankar kommer och går fort förbi. Vet han ens själv var han är på väg? Han skriver på s.26 att han inte vet vart han ska: ”hem eller bort. Att jag är både ljus och skugga”. Lundberg säger i prologen att han ”ser inte utgången till berättelsen” (s.9) och det märks.
I prologen skriver Lundberg att det kan ha varit hans högmod som fick honom på fall, högmod som fick honom att falla så långt ner, ner till botten. Han skriver om felaktiga beslut som fattades av rädsla. Den enda som kan krossa dig, är du själv.
Det går att analysera sönder Yardens många meningar, men det boken handlar om är hur man snabbt kan falla från en högre social klass till botten av samhället. Lundberg skriver:
"Det är så det blir under dessa oändligt långsamma timmar
Det är möjligt att det är till mig själv jag återvänder
Det är möjligt att min far och son möts i en korsning
Det är möjligt att också detta till slut blir den enda möjliga:
Den som går är den som kommer tillbaka" (s.124)
Lundberg gjorde först en resa från tredje klass till första klass, därefter gjorde han en omvänd klassresa till att hamna på botten, d.v.s. en klassresa tur och retur. De vänner han skaffat sig i första klass vände dock honom ryggen när han reste tillbaka. De orkade inte kännas vid honom (s.17). Författaren framhåller att det är de som äger som definierar klass och att de som befinner sig i underläge är inte de som för klasskampen (s.53). Det är svårare att ta sig uppåt och tar längre tid, än att gör en omvänd klassresa. Lundberg ställer sig frågan ”Är klassresan lycklig? Nej, nästan aldrig. […] Varför gör man den då? För att det är oundvikligt. För att alternativet är värre” (s. 39). I Yarden får man egentligen inte reda på anledningen till hans fall. Det känns heller inte nödvändigt att veta varför. Det viktiga med hans berättelse är att ta lärdom av den, att uppleva vad han känner.
Trots att hans bok visar en tragisk verklighet är det inte det som jag fastnar för. Jag fascineras av Lundbergs språk. Hans språk är tidvis poetiskt och vackert, samtidigt som han beskriver en hård, kall verklighet. Paradoxen är ett faktum. Om man läser boken utan att känna till att det är självupplevt blir man konfys över språket. Det korrelerar helt enkelt inte. Om man skriver en bok om en hamnarbetare och boken är skriven i första person, borde denne inte ha ett poetiskt språk. Kalla det fördomar om man vill, men fördomar är också en av de saker som boken handlar om. Vid närmare efterforskning av Lundberg öppnar sig en helt annan förståelse för varför han har ett sådant språk och att jaget i boken är Kristian själv.
I boken finns många härliga fraser, nya ordspråk och vackra meningar. Hans poetiska språk gör att man emellanåt måste stanna upp och läsa om samma mening om och om igen. Antingen för att det är en tänkvärd mening eller av den enkla anledningen att det är rent av vackert.
"Om jag inte hade haft dikten, om jag inte kunde skriva varje vaken minut, så skulle jag ha gått under, brinna upp från insidan. Också nu när allt är torrt och dödsbringande – skriver jag, andas jag dikten, låter meningarna komma och gå, som godståg." (s.43)
Lundbergs tanke att andas en dikt är precis som det ska vara. Lyrik, tycker jag, ska vara lättillgänglig. Det är i och för sig inte så han skriver och det är säkert inte så han menar. Om man kan andas ut en dikt, skriva ner en dikt som bara kommer till en. Ja, då är man född till poet och författare. I liknelsen därefter, ”låter meningarna komma, som godståg, är en alldeles fantastisk liknelse. Det är som om meningarna inte har någon som helst pardon. Meningarna är tunga, tungt lastade och tränger sig fram, utan att ta någon hänsyn. Sådana är de, godstågen. De har företräde. Andra typer av fordon måste stanna då ett godståg ska ta sig fram mot sitt mål.
Yarden är skriven som om meningarna kommer och går som ett godståg. I början av boken är det korta meningar som man snabbt läser sig förbi, som om man stod och väntade vid en järnvägsövergång på ett kort godståg som snabbt skyndar sig förbi. Lundbergs tankar kommer och går fort förbi. Vet han ens själv var han är på väg? Han skriver på s.26 att han inte vet vart han ska: ”hem eller bort. Att jag är både ljus och skugga”. Lundberg säger i prologen att han ”ser inte utgången till berättelsen” (s.9) och det märks.
I prologen skriver Lundberg att det kan ha varit hans högmod som fick honom på fall, högmod som fick honom att falla så långt ner, ner till botten. Han skriver om felaktiga beslut som fattades av rädsla. Den enda som kan krossa dig, är du själv.
onsdag 1 december 2010
Bokcrikeln Nomad
Här med startar jag Nomads egen blogg där vi kan lägga upp recensioner, reflektioner och analyser. Bifogar även cirkelns stadgar:
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)